Liten reflektion!

Idag gjorde jag en intressant reflektion, intressant för oss nördar i alla fall….

Jag har varit på Akademiska i Uppsala och gjort en diagnostisk artroskopi som det så vackert hette! I början av september jagade jag en skadad and tillsammans med en av hundarna, tittade inte var jag satte fötterna och trillade handlöst, (hehe!) och landade på vänster hand.  Följd: 5 månader, varav 3 i gips med smärta , oro och framförallt en jäkligt bökig tillvaro. Röntgen och MR har inte lett till något, men nu har vi äntligen en diagnos!!!!!! Ett ledband i handleden är av och det blir steloperation, stiftning och nytt gips om ca 2-3 månader med bra!!!! prognos. Hurra!!!

Nåväl, det var egentligen inte reflektionen utan den var så här, jag har varit orolig och stressad över att bli sövd ( av inte helt oförklarliga skäl..!) och för att jag kanske ska ha en obrukbar handled resten av livet, en jägare som inte kan lyfta bössan, bahhh!.

Alltså var jag ganska stissig när jag kom till op avdelningen i morse, inte helt olik våra hundar som hamnar i en grupp med andra och det ska tränas eller tävlas…Om vi tänker oss mig som en orolig labrador ( visserligen inte förväntansfull, men känslan kan vara densamma inför situationen), svårt att sitta still på stolen, har inte ro att kolla facebook eller wordfeud samt svårt att koncentrera mig på Amelia som jag försökte förströ mig med.  Jag välkomnas av de underbart lugna sköterskorna som upplyser mig om än det ena och än det andra….något mindre stirrig…jag får träffa narkosläkaren som är klar och tydlig, jag ställer en del frågor och får lugna och kunniga svar…kan läsa Amelia efter det…..sen kommer HAN, min nya GUD, överläkaren och handkirurgen (har träffat honom tidigare vid ett tidigare besök)  som med värme, empati , tålamod, stort kunnande och saklighet samt LUGN förklarar vad han ska göra, vad han kan hitta och vilka konsekvenser och följder det kan ge. Han struntar i mina ”knallningsförsök” , dvs något forcerade  ”gör vad som helst, bara det blir bra” utan fortsätter lugnt att förklara och höll mig på så sätt ”inramad” . Efter vårt samtal är det som en våt filt av lugn lagt sig över mig, jag nästan ler och jobbar koncentrerat och noggrant när jag får skrubba min hand i 10 minuter och sedan leds in för att sova…….

På senare tid har det varit uppe mycket prat kring passivitet och lugn hos våra hundar, hos kursare, träningskompisar och inte minst hos mig själv när det gäller mina egna. Jag har haft en djävulsk hundvecka inte minst pga sagda oro och det har inte varit lätt för hundarna som absolut inte skulle kunnat läsa nån Amelia de inte, flocken har varit i uppror!!

Om vi föreställer oss GUDEN som min förare, narkosläkaren som instruktör/domare och sköterskorna som tränings/tävlingskamrater inse då vad vi kan påverka bara genom vår känsla. Både till egna hunden, andras hundar och till vår omgivning. Glöm för en stund alla metoder ( och inte minst deras namn! ), krav och prestationer och ta ett djupt andetag!  När ni sen hittat känslan gör en liten övning med Lillfisen. Det kan vara allt från ligga kvar i korgen, räcka vacker tass,  till hämta en dummie och lämna av till mig. Sen njuter ni en stund!!!

Själv ska jag lägga mig i soffan, man blir luddig av narkos…

 

Kommentarer inaktiverade.